torsdag 15 augusti 2013

Mellan satir och verklighet



Allt var bättre förr. Då visste man vad som skulle vara roligt. 
Det här året kommer bli ett av de snurrigaste ever. Källkritik kommer bli viktigare än någonsin förr om du inte vill stå där med åsneöronen på. För; vad är egentligen satir * och vad är verklighet? Det blir svårare och svårare att avgöra. Inte bara svävar flera år gamla nyheter runt på nätet, kommenterade som om de var nya (jag har själv gjort det misstaget flera gånger) - utan nu svävar även satir och verklighet runt varandra på ett sätt som gör att det kan vara svårt att avgöra vad som är vad. Twitter speedar lätt upp hastigheten på ett bråk lite till.

Och valrörelsen närmar sig med stormsteg. Den här hösten sätts listorna. Ett stort antal politiker positionerar sig just nu internt. Några har redan berättat i olika lokalmedier att de inte ställer upp för omval. Oftast för att de förstått att de ändå inte kommer bli omvalda. Men så fort du har hamnat på rätt plats på listan börjar personvalskampanjen. Där blir det problematiskt. Är det här verkligt? Eller det här?

Satir betyder "fruktskål", just på grund av dess förmåga att blanda påhitt och verklighet med finess. Men vad göra när hela verkligheten har förvandlats till en jäkla fruktsallad? Kors i krösamoset vad rörigt det kommer bli.


* Just det, brevet till Obama har cirkulerat runt som verkligt. Faktiskt. Trots fruktstunden. 

onsdag 14 augusti 2013

Här och nu och då och sen

typisk öländsk stenmur
Om alla eventuella kommande kollapser samtidigt skramlar runt i mitt huvud så blir det kaos. Därför är det lättast att närma sig ett elände i taget. Ett elände som jag länge undvikit att skriva om är kopplat till mycket starka känslor. Det heter Öland. Nu har jag varit där hela sommaren igen, precis som jag varit under alla mina 49 somrar här på jorden. Min mammas släkt har funnits där i evigheters evigheter. Jag hade själv tänkt att finnas där i en evighet. Har redan gravplatsen klar.

Jag mår riktigt bra där. Himlen är väldig och ljuset är alldeles av sig själv Instagramfiltrerat.
Det luktar gott. Man tänker klart.

Men ändå: All information jag hittills samlat på mig visar att det kommer inte vara ett så jäkla bra ställe att vistas på i framtiden. Låga grundvattennivåer redan idag, kraftiga vindar, torka, eroderade och översvämmade kuster (Öland var den del av Sverige, som tillsammans med Skanör-Falsterbonäset sist lämnade havet och blev land för bara sisådär en tiotusen år sedan) Den där lilla plätten jord som just jag, av födsel och ohejdad vana, råkar älska, ska bli vatten igen.

-Jamen Maria, inte så länge du lever, förklarar vän av ordning och tycker att jag överdriver. Det skapas väl nya stränder när hela Bödabukten ramlat ner i havet. Folk hittar ett sätt att överleva, tror jag inte det? 

Fast jag vill ju ge mina ungar de bästa förutsättningarna. Men jag vill inte flytta till Sveg eller whatever liten gudsförgäten plats som jag med min överberäknande hjärna kunnat räkna ut kanske, kanske kommer kunna vara odlingsbar även om hundra år.

Det är inte tröst jag vill ha.
Inte en försäkran om att allt kommer att ordna sig. Det kommer det inte.

Men var ska jag bo under de trettio år på jorden som jag eventuellt har kvar? Jag hade ju tänkt bo där. Lärkan och svalan och näktergalen kommer väl också flytta på sig.

Vad vet jag? Ingenting.

måndag 12 augusti 2013

Att sitta fast i en tunnel i Söderhamn är ingenting


"Beredskapen mot kraftiga regn i de stora städerna är bristfällig, varnar forskare. Ett skyfall över Köpenhamn förra sommaren orsakade vattenskador för flera miljarder, och ett liknande regn över en svensk storstad skulle också kunna bli förödande, säger Torbjörn Olsson, forskningschef på Länsförsäkringar."
         Dålig beredskap mot skyfall i storstäder, Sveriges Radio 121231 

"Sveriges huvudstad är särskilt dåligt rustad för en rejäl översvämning.Redan vid vattennivåer på en halvmeter över medelnivån i Mälaren slås viktiga samhällsfunktioner ut. Först när nya slussen står färdig är det möjligt att släppa ut vatten tillräckligt fort för att undvika översvämningar."
          Skyfall kan drabba hårt, SvD 121218 
Skyfall i Genua 2011, bild från DN
Några gånger har jag, när jag intervjuat experter frågat dem vad de tror behövs för att vända den allmänna opinionen till att bli mer riskmedveten runt följderna av klimatförändringar. "Ett skyfall i Stockholm! Gärna över Riksdagshuset," hoppas någon. När det regnade i Köpenhamn sommaren 2011, kom det vid ett tillfälle lika mycket regn under två timmar som det brukar göra under tre månader. Vattnet slog ut alla kommunikationer och kostnaden blev miljardhög.

Ja, man kan ju alltid sitta och önska sig ett visst scenario. Men jag tror inte att det hjälper. Det finns en vida utbredd förmåga att undvika att sätta in händelser i ett sammanhang. Eller; har någon läst någonstans att skyfallet i Söderhamn, med stoppet i tågtunneln, hänger samman med de klimatförändringar vi kan förvänta oss?

Regn, torka, stormar, mer av eländigt väder, det är vad vi kan vänta oss. Lägg sedan på sikt till en försvagad stat med noll samordning på katastrofområdet (och helt utan bränslereserver) så blir det riktigt mysigt.

Det finns ingenting som kan stoppa den utvecklingen såtillvida inte du och jag och alla andra gemensamt vänder oss bort från våra mobiler och engagerar oss i den här, och andra överlevnadsfrågor, inte enbart i tanken - utan i handling.

Så det lär inte hända.

söndag 4 augusti 2013

Sorgmantel


"Wovon man nicht sprechen kann darüber muß man schweigen."
          citat av, ja, ni-vet-vem 




En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.

- Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
- Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
- Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen - istället. Det vore rätt skönt.

Hur tänker du just nu? Hur ska du förhålla dig till alla stora överlevnadsfrågor i höst? Jag är genuint nyfiken.